Ja det kommer vara en baggis för oss med ett köpstopp ( endast köpa livsmedel, hygien och mediciner) i en månad, eller?
Ehh just det bröllopet på fredag det har vi visst inte hunnit ordna någon gåva till och Sam är bjuden på barnkalas på lördag, sen fyller ju Lina år och jag ska dit på middag. Eh, hur gör vi nu blev frågan?!!
Bröllopsgåva; en tjänst vore ju bra om de hade haft barn, djur, en stor trädgård så hade jag kunnat komma på hur många bra gåvor som helst – såsom barnvaktshjälp, städning, tvätt, matlagning, plocka ogräs, planering av vårlökarna, djurskötsel osv. Vad har vi hemma då, ja det där skulpturerna som vi köpte till oss själva då vi förlovade oss på Bali som står på hallbyrån, men de vill vi ju behålla själva, vi tycker ju jättemycket om dem. Hum..hum.. efter mycket googlande och rådfrågan till höger och vänster så blev det ändå ett inköp från ett svenskt företag som säljer material för betonggjutning. Barnkalaset, ja det fick bli den där lilla drönaren som barnen ändå inte lekt med på sistone. Och så var det födelsedagsgåvan till Lina. Den där fina handmålade plåtbrickan som vi köpte på en loppis i somras den skulle väl ändå passa väldigt bra hemma hos henne, så den fick det bli.
Ja, sen var det ju det här med vår hall som saknar klädförvaring där vi tänkt köra på en skräddarsydd garderobslösning. Kanske vi behöver tänka om; behöver vi verkligen det där dyra, fina? Efter mycket letande och sökande begagnat fick det ändå bli några stänger och hyllplan från byggvaruhuset för en bråkdel av vad det kostat för oss att köpa den där skräddarsydda lösningen, så tack för det helt enkelt.
Vi har inte helt lyckats med vårt köpstopp men är ändå rätt nöjda att det kommit att påverka våra val och tvingat oss att tänka till både en och flera gånger.
Jo, sen var det ju en sak till i den där vevan då vi letade begagnade hallmöbler, så slank vi in på Öppen hand (second-hand butik i Nyköping) och det kändes som att gå in i en godisaffär när man just slutat äta godis, ingen bra ide helt enkelt.
Barnen brukar få köpa något litet, typ en Kalle Anka tidning en vykort eller nåt spel som verkar kul. De sprang direkt till serietidnings-hörnet där de satt och bläddrade i varsin tidning medan jag gick för att spana hallmöbler. Dock gick mina rustade loppis-radar-ögon igång i 190 och skannade snabbt igenom allt jag passerade medan jag rabblade köp-stopp tyst för mig själv. Vad ser jag plötsligt på hyllan, jo det där fina uppläggningsfatet med en liten skål från Indiska som jag älskar och tänkt i flera år att jag vill ha; jag skriker rakt ut i butiken – det där ska jag ha! Nej det gjorde jag kanske inte, men det kändes så. Vips så ligger de i shoppingkorgen utan att jag ens hinner blinka. Ja sen kan man ju fråga sig hur det kommer sig att jag gick runt där med en shoppingkorg när jag precis innan vi gick in upprepat för barnen att vi har shoppingstopp bara så de vet, så vi kommer INTE handla någonting BARA kolla efter hallmöbler och hallmöbler får ju inte riktigt plats i en shoppingkorg, det kan vi vara överens om. Autopilot kallas det, eller robothjärna som gör vad den är programmerad till att göra.
På vägen tillbaka till barnen så passerar jag även glas och kommer på att vi knappt har några dricksglas kvar hemma (efter diverse tappade glas) så ett gäng glas slank visst ner. Så har jag ju ett blomfat hemma som det alltid läcker ut vatten från, så det där blomfatet blir ju perfekt. Och så kort till bröllopet och födelsedagsmiddagen kanske vore bra.. Åh sådana där ikon-kort som jag älskar, vi tar dom också.
När jag sen kommer fram till barnen och de ser att jag går runt med en korg och att jag dessutom har massa saker i korgen så tittar de på mig; 4 och 6 år gamla – men mamma, vi skulle ju inte handla nåt vi har ju shoppingstopp.
Åh skit hur skall jag ta mig ur det här. jag ställde fram alla sakerna på bordet och motiverade för barnen varför alla köpen var så bra i tron om att det skulle säga “ok mamma vi köper det” men 6-åringen tar ton och säger bestämt till mig:
”- Ok mamma du får välja en sak, en sak mamma, vad väljer du?”
Ja vad händer då, jo mamman hör sig själv säga till sina barn men om ni får varsin tidning då är det ok då?
Eh… nej säger 6 åringen jag vill inte ha nån tidning vi har ju shoppingstopp!
Ja just det, så var det ju. Där står jag med bordet fyllt av mina små ting som jag blir så glad av.. Jag börjar tänka att jag kanske skulle kunna lägga undan. Men nej i fyra veckor, det går ju inte, men kanske till torsdag då kan jag åka hit själv utan barnen. Eh.. känns ju inte heller vettigt.
Ja hur slutar det hela då? Jo, att jag ändå går med min robothjärna och mumlar nåt i stil med att vi tyvärr måste köpa de här sakerna ändå.
Ja barnen ger då helt enkelt upp på sin mamma och står snällt med henne i kassan utan att protestera.
Kortet med rosorna tog jag med till bröllopet, kortet med den blå blomman från WWF blev till Lina, Ikonbilderna står på sängbordet och uppläggningsfatet hade vi mat på senast idag och glasen de drack vi med.
Ja så var det ju också ett annat kort med, som jag tänkte ge till mamma, i sista meningen står det ”försöker att förstå i alla livets väder hon är att lita på.” Ja en sån mamma vill jag vara och trots att jag trotsade vårt shoppingförbud så vill jag tro att den ändå är så jag allt som oftast är mot våra barn.
/Familjen Patek
